Vid grinden till kyrkogården i Mariefred avtäcktes måndagen den 10 maj 
en minnesplatta i brons med text på polska, engelska och svenska för att 
påminna om den del av krigshistorien som särskilt kom att beröra 
Mariefredsborna från 1940 fram till hösten 1945.

Vid en välbesökt ceremoni i Mariefred hedrades minnet av de polska u-båtsmän som med sina tre ubåtar "Sep", "Rys" och "Zbik" under september 1939 sökte sig in på svenskt territorialvatten för att bli internerade och skonade från den klappjakt som Nazitysklands marin utsatt dem för.

Deltagande i ceremonin var för det första fem veteraner ur u-båtsbesättningarna och därutöver polske ambassadören i Stockholm, överbefälhavaren för polska marinkåren, biträdande statssekreteraren i polska försvarsdepartementet, representant från polska katolska kyrkan, anhöriga till nu avlidna u-båtsmän, polska sjöscouter, fanvakt från Södermanlands regemente i Strängnäs, fanvakt från Reservofficerssällskapet i Stockholm, representanter från Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm, Mariefreds stadsfullmäktige och Mariefreds församling samt många andra intresserade.

Flera tal hölls, vilka alla tolkades. Därmed förmedlades historien om dessa sjömäns strider och senare flykt i södra Östersjön vid andra världskrigets inledning. Två ubåtar sökte sig mot England, men den ena sänktes på vägen. De övriga tre sökte sig en efter en mot Stockholms skärgård. Först kom "Sep" som upptäcktes av utkiken på Landsort klockan 05.00 den 17 september 1939. 
Alarmrapport gick till befälhavande amiralen, kommendanten i Vaxholm, sektionschefen i Nynäshamn och till spärren Mellsten. Tjänsteförrättande spärrchefen på Mellsten, den nyutnämnde fänriken Eric Jarneberg, fick ett brådstörtat uppvaknande och fick snabbt på sig uniformen ovanpå pyjamasen. 
05.20 upptäckte man från Mellsten ubåten och att den förde polsk flagg. Rapport sändes och batteri M1 fick högsta eldberedskap för att skjuta prejskott med sin två dagar dessförinnan inskjutna kanon. Flaggsignaler hissades på signalstationen mast enligt internationella signal-boken "STOPPA, ANKRA, VÅRA KANONER ÄRO RIKTADE PÅ ER". "Sep" drejade bi och ankrade. Ubåten låg nu 1,5 distansminut (3000 m) S Måsknuv och vedettbåten 74 sändes ut med en beväpnad patrull för att ta reda på vad ubåten ville. Fartygschefen på "Sep" anmälde att ubåten var skadad och önskade komma i svensk hamn för reparation. Kl 0620 fick Jarneberg order: "Inför polska ubåten till Nynäshamn. Bevaka densamma. Besättningen får ej komma i kontakt med land. Avvakta vidare order". 

Fänrik Jarneberg var denna söndagsmorgon ende aktiva officer i tjänst inom spärren och det föll på hans lott att föra in båten till Nynäshamn. I ett rep halades han ombord på "Sep". Uppe i tornet var alla officerarna samlade. Det blev språkförbistring. De ville prata franska, vilket Jarneberg inte behärskade. Tyska vägrade polackerna att tala och engelska kunde de inte. Det blev engelska, gester och emellanåt någon svensk svordom. Jarneberg visades runt, torpedtuberna låstes och plomberades provisoriskt. Jarneberg anvisade ubåten att följa vedettbåten och lyckades på stora farleden få in ubåten för ankring ett stycke utanför kajen i Nynäshamn. Efter förplägnad ombord på "Sep" gick fänrik Jarneberg glad och nöjd i land i Nynäshamn – fortfarande med pyjamasen under uniformen.

18 september, det vill säga dagen efter, kom ubåten "Rys" i mörker till Revenge-grundet utanför Sandhamn. Morsesignaler observerades till havs. Spärren Korsö larmades och batteriet intog högsta eldberedskap. Vedettbåt 75 gick ut medförande "Handbok i Internationell Rätt för Marinen" och de kunde rapportera "Polska ubåtens namn är Rys, dess ärende att interneras".

En vecka senare upptäcktes från signalstationen i Korsö torn ännu ett fartyg med kurs mot Revengegrundets ljudboj, vilken kl 0610 när det ljusnade kunde identifieras som en ubåt. När rapport avsänts kom svaret snabbt: "Handla enligt reglementet". Det var ubåten "Zbik" med 5 officerare och 49 man ombord, alla oskadade. 
Båda dessa ubåtar fördes genom skärgården via Stavsnäs till Vaxholm, där man tillvaratog vitala delar till kanoner och gevär liksom stridsspetsar till torpeder och tändrör till minor. 
En tom kasern kringgärdad av taggtråd ställdes till disposition för de nu 16 officerarna och 153 sjömännen. Det polska skolskeppet "Dar Pomorza" hade redan 25 augusti anlänt till Oxelösund i samma ärende som ubåtarna. När Nazityska styrkor den 9 april 1940 gick in i Danmark och Norge beslöts att flytta de polska u-båtarna in till Beckholmen på Södra Djurgården, där redan skolskeppet var förtöjt. Men redan i juni insåg man att detta var en olämplig placering varför ubåtarna bogseras in i Mälaren där de kom att ankras upp i Mariefreds närhet.

Besättningarna bodde först ombord på bostadspråmar och man hölls avskiljda från de kringboende, men succesivt lättades på restriktionerna så att per-missioner kunde ges. Kontakter med anhöriga i Polen kunde successivt erhållas genom brev, som dock var censurerade såsom all utlandspost. Ombord var det både fuktigt och rent ut sagt svinkallt och så småningom ordnades därför drägligare förläggning i land. 
Besättningsmedlemmarna acklimatiserade sig väl i Mariefred. Många skaffade sig vänner och till och med fästmör, eftersom Mariefredsborna öppnade sina hem för dem. Äktenskap ingicks och det bildades polsk-svenska familjer.

Åren i Mariefred är djupt rotade i dessa hemlösa sjömäns minne då Mariefred blev deras fasta punkt i Sverige. Den anda som då rådde skulle kunna stå modell för dagens flyktingproblematik. I oktober 1945 blev det dags för återfärd till Polen, men många valde att stanna i sitt nya hemland. Med denna ceremoni i Mariefred känns det som om en cirkel slöts för mig personligen eftersom jag såsom 8-åring deltagit i ceremonin 1945 på Beckholmen då interneringen var slut och "Sep", "Rys", "Zbik" och "Dar Pomorza" återvände mot Polen.

Text och foto: Jan Henrik Bergqvist

De internerade polska ubåtarna, Torbjörn Olausson, 2000 (opublicerad)